Fredag den 29/4....
Jag har varit så svag och dålig sedan i Söndags och det ser inte bättre ut just nu.
Men idag känner jag mig lite piggare och passar på att uppdatera lite.
Idag är det "Mösspåsättning" på min skola.......
F_n, jag missar när mina elever ska göra det.
Önskar verkligen jag kunde var så pigg att jag kunde vara där hos dom.
Saknar mitt jobb.
En go vän till mig fyller år idag och jag var inbjuden till festligheter ikväll.
Men tyvär så är jag för svag och dålig för att gå dit.
Jag hoppas han får en Riktigt bra och glad födelsedag.
Kl 15.00 ska jag träffa min Kurator och vi ska prata om hur jag mår mm.
Är lite nervös inför detta, för jag mår inge bra alls och jag är livrädd för att bli inlagd igen.
Jag kommer att hålla min inlåst i lägenheten nu tills jag känner mig bättre.
Vill inte riskera att få någon ny bakterie som ställer till det för mig.
Och imorgon är det ju Valborg med eldar osv.
Jag hoppas jag orkar med en liten promenad då för att se någon eld.
Trevlig helg alla.
Söndag 24/4.....
Det är söndag morgon och jag har fått sova en hel natt med hjälp av sömntabletter.
Längtan hem är riktigt riktigt stor.
Känner mig så ensamen här.
Jag tog en påse sondmat och tittade på morgon program på tv'n.
Tråkigt tråkigt blääää, vill inte ligga här.
Klockan blev 10.00 och läkaren kom in.
Han berättade för mig att jag har problem med tarmbakterier och något i lungorna.
Så jag ska äta två sorters mediciner.
- Dom här medicinerna kommer du att kunna ta själv å du kan får åka hem, eller om du vill vara kvar? Frågade han…
- Åka hem! Sa jag med stakande men bestämd röst.
- Ok. Jag ska bara skriva ut recept och ordinationspapper till dig.
- När tror du ungefär? Frågade jag.
- Jag ska göra färdigt min rond här först och sena skriva ut, så det tar ett par timma ungefär, så vid 12 tror jag.
- Tack. Sa jag.
Och slängde mig över telefonen för att ringa hem för att berätta den goda nyheten.
Upptäckte att jag glömt ladda den över natten så den är helt urladdad.
Satte mobilen på laddning och gick sen till sköterskerummet och frågade om jag fick låna deras.
Och det ficka jag.
När frugan svarade så föll en tår för det var så skönt att få höra hennes röst.
- Jag far åka hem idag, sa jag.
Frugan blev jätte glad och vi bestämde att jag för enkelhetens skull ska ta en taxi hem så fort jag är klar.
Det är ca en och en halv timma kvar nu innan jag får åka hem så jag passade på att sätta mig och skriva detta också.
Va' glad jag känner mig inombords nu.
Äntligen.
Jag ska hem till mig goa familj.
Ensam.....
Det är lördag morgon och jag vet att många kommer att gå på Påskmiddagar.
En trevlig sammankomst för nära och kära.
Men inte jag inte.
Här ligger jag ensam på mitt sjukhusrum och dagen har bara börjat.
Det känns som om timmarna kommer att vara väldigt många och långa idag.
Det är väl för att jag längtar efter min familj så mycket.
Jag vill vara med dom, inte ensamen här.
Usch, att jag ska må så dåligt.
Nu vill jag bli frisk och åka hem.
Gråter.........
Jag gråter och gråter....
Vill inte vara här på sjukan.
Jag vill vara med min fina familj där hemma.
Ta mig härifrån någon.
Snälla låt mig få bli frisk.
Jag vill bli jag igen......
Fredag den 22/4.....
Idag fredag åter på sjukhuset....... :-((
På tisdagskvällen tog jag den första antidepressiva tabletten jag fått.
På onsdagen mådde jag så dåiigt att jag sov bort hela dagen.
På natten till torsdagen så vaknade jag ett par gånger men mådde mycket mycket dåligt.
Frugan försökte hjälpa till lite med massage mm.
Det var gulligt.
Men jag somnade om till slut av utmattning.
Torsdag morgon.
Mår rikitigt riktigt dåligt, magen är helt väck.
Inget känns som normalt i kroppen.
Men jag ska ju in idag till sjukan för att först träffa dietist och sedan träffa läkaren.
Jag fick kämpa på ordentligt för jag hade ingen ork alls i kroppen.
Det var ett hellsike bara att ta sig ner till Taxin.
Så då kan ni säkert förstå om hur det var att ta sig ner till "strålning" där jag skulle träffa dietisten.
Hon blev riktigt orolig för mig och det slutade med att jag fick ligga på en brits i väntan på att få träffa läkaren.
Kl. blev 13.00 då jag träffade läkaren som sa att han ville lägga in mig för att se vad det är för fel.
Jag mådde så super dåligt att jag inte orkade protestera alls.
Så det blev avd 66 igen fast denna gång fick jag eget rum med egen tv.
Hela natten till idag fredag var ett hellsike med massor av toabesök och illamåenden och några provtagningar.
När jag vaknade idag känns allt fortfarande dåligt fast kanske lite bättre vill jag inbilla mig.
Läkaren berättade att man misstänker att jag fått tarmbakterier efter min förra behandling på avd 66.
Proverna skulle sen bekräfta deras misstankar och dom satte igång behandling på en gång för säkerhets skull.
Det har fortfarande inte kommit några provsvar.
Frugan kom in en stund på förmiddagen med grejer till mig.
Det blev ett kort och känslosamt möte för hon har en massa att hinna med idag själv.
Vi var båda rädda för att börja gråta men jag vet att vi båda kände samma sorg och ledsamhet.
Allt känns så hopplöst när det är så här.
Det är skitjobbigt att inte få känna sig 100% nån gång.
Som jag sagt tidigare så mår jag mest dåligt av att aldrig få bli frisk eller få känna mig pigg och fräsh.
Att kunna få hjälpa till hemma mer, att kunna få börja jobba igen..........
Det är mycket nu som trycker ner mig ordentligt.
Snälla....... låt det vända någon gång......
Tisdag den 19/4.....
Igår måndag fick jag besök av ett par arbetskamrater.
Vi kan kalla dom för Linda och Marléne.
På jobbet så hade det varit en insamling och dom hade fått ihop till presentkort på bio och ett ordentligt presentkort till Yasuragi.
På kortet stod namnen på alla som var med och dom ville ge mig en spa behandling att använda nu efter behandlingen jag fått för min cancer.
Perfekt.
Det kommer att räcka till en heldag med god mat, massage, ansiktsbehandling och "Fish"behandling.
Jag kommer säkert känna mig som värsta "modellen" efteråt.... ;-)
TACK ALLA GOA ARBETSKAMRATER och chefer som var med på denna present.
En stor kram...
Nu längtar jag mer tillbaka till er på jobbet...
Detta värmde riktigt gott i hjärtat...
Nu tillbaka till verkligheten.....
Idag tisdag var jag först på morgonen och lämnade blodprover på Tyresö Hälsan.
På torsdag ska jag träffa läkarna på Sös, "Infektion", så vi får se då om vad proverna visar.
Efter det mötet ska jag träffa dietisten som håller koll på mig så jag mår bra.
Tyvärr så har jag gått ner lite för mycket i vikt.
Var nyss och vägde mig 77 kg och jag får egentligen inte väga mindre än 84 kg, men jag vill ligga på 80 kg.
Det är en vikt jag är nöjd med.
Så den tänker jag kämpa för att behålla.
Kl. 12.30 hade jag möte med "kuratorn".
Mötet blev riktigt tungt för jag nu visade om hur jag egentligen mår på riktigt.
Dom sista veckorna har varit riktigt tunga, lunginflammationen och munsåren blev ett riktigt bakslag och jag är riktigt riktigt "deppad" nu.
Jag liksom ser inget slut på mitt lidande, det blir bara mer och mer bakslag.
Känner just nu att jag inte orkar mer och jag bryr mig inte.
Fan,,,,,, allt är ju bara "skit" ändå.......
Det är första gången jag är deprimerad i mitt liv, och läskigt är det.
Jag har liksom ingen livsgnista kvar just nu.
Kuratorn ringde efter Psykologen som kom in och pratade med mig en stund.
Hon bedömde att jag behöver antidepressivt medel som hjälp och att jag ska börja med det på en gång.
Jaha nu har man blivit "psykfall" också.....
Fan "det" ger sig inte förrän jag "kraschat" ordentligt.
Värsta smällen alltså....
Sitter i soffan och mår riktigt "skit".....
Jag kan bara hoppas på att medlet hjälper mig och att jag kommer upp på fötter igen.
Me det är inget jag vågar hoppas på.
Så hoppas det bara blir......
....... ..... ......
Söndag 17/4.....
Nu har det blivit söndag och ungarna har börjat på sitt Påsklov.
Det är såååå fint väder ute och meteorologen har lovat fint väder under hela Påsklovet.
Hääärligt.
Idag så ska Adam ha sitt "Bowlingkalas", han har sett fram mot denna dag länge nu.
Det ska bli kul......
Saknar jobbet just nu, vi brukar ta med oss elever på Påsklovet och åka iväg för att sova över på en Camping.
Superkul grej.
Men nu ska jag vara hemma med grabbarna och "Chilla"....
Jag låg ju med lunginflammation från i fredags.....
På söndagen så började jag få munsår, inget konstigt, brukar få det, MEN!!!
Under tisdagen så blev såren MYCKET värre.....
Hela munnen och läpparna svullnade upp och värkte väldigt, det blev blåsor och sprickor som sprack och det rann blood och varliknande sår uppstog.
Jag såg ut som en "Rabiessmittad" runt munnen.
Riktigt obehagligt.
Ringde läkaren som bad mig komma in för odlingsprov.
Det var två läkare som tittade på mig och dom var ganska säkra på att det är en kraftig herpes utslag.
Fick recept på en stark medicin som jag skulle börja med omedelbart och ta 5 ggr om dagen.
Jag vet inte om medicinen hjälper så mycket för det fortsätter att spricka och göra ont.
Jag tycker det inte har gått ner alls.
Kommer att ringa läkaren imorgon (måndag) om det inte känns bättre.
Fan, ytterligare en grej att lägga till på min lista av grejer jag råkat ut för under min "Cancertid".
Meritlistan blir bara längre och längre.
Vad bli nästa för grej jag kommer att råka ut för?
Finns det något mer???
Jag vet inte om jag sagt tillräckligt???!!!
Men jag säger det igen och skulle kunna upprepa mig om och om igen.....
Det handlar om ALL personal som varit omkring mig under resans gång.
Tiden på sjukhuset och alla behandlingar och möten har gjort att jag fått en ganska ny syn på livet.
Vad viktiga alla är för att allt ska kunna fungera, hur beroende vi är av att alla fungerar för att alla ska klara av sina grejer.
Det är ett fantastiskt jobb alla gör.
Man ser så tydligt om hur varje "pusselbit" är så viktigt, för annars så blir inte "pusslet" helt.
Alla har betytt så mycket för mig och min resa.
Jag är så oerhört tacksam.
För även fast jag har haft en tung resa med en massa komplikationer, mått dåligt och råkat ut för en massa missöden och "skit" så har jag ändå känt mig trygg med alla dessa fantastiska människor omkring mig.
Tack ALLA.....
Utan er???
Ni är bäst...
Tisdag den 12/4
Äntligen hemma igen...... Hela natten till idag var helrutten. Jag hade fått grejer som skulle hjälpa mig till att somna.... Men nejdå,,,, inte ska jag få det så lätt inte.... Det kom in en akut patient till vår "4-sal", en riktigt gammal gamling på kanske 80+ som förde en massa oväsen och försökte ta sig ur sängen och gjorde på sig och låg och skrek hela tiden. Ingen av oss andra fick nån ro. Dom skulle ha behövt överdosera oss för att sömnmedlet kanske skulle hjälpa. Till slut tog dom ur honom ifrån vårt rum och han fick sova i korridoren. Där lugnade han ner sig. Men det var liksom redan kört, jag övertrött och verkan ifrån sömnmedlet var liksom över. Så jag låg där i mörkret och stirrade up i taket. Jag vet att klockan visade 04.56 då jag sist tittade på den. Ett par timmars sömn senare blev jag väckt av att sjuksyster behövde göra en koll med blodtryck, puls och blodprov. Men jag blev ganska pigg ändå för jag har nu chansen nära till att få åka hem och jag hade inte reagerat på någon av biverkningarna från den nya medicinen så mina förhoppningar blev STORA på "Ronden" Kl 12.10 satt jag i Taxin ifrån sjukhuset. Gissa om jag var glad. Fri, hem till tryggheten, till dit där jag mår bäst........ Hela eftermiddagen och kvällen har varit så skööön med min goa familj omkring mig. Nu ska jag bara se till att jag blir frisk ifrån Lunginflammationen så jag sen kan fortsätta med arbetet att komma tillbaka efter Cancern. Härligt härligt i min vrå. Sitter här i soffan och skriver samtidigt som jag glor på en tv-deckare. Perfekt.......
Födelsedag och på sjukan igen........
Fredag den 8/4.
Adam min son fyller år.
Vi väckte honom tidigt med sång och presenter och varmchoklad med vispgrädde på sängkanten.
Allt kändes så bra, Adam glad, en trevlig morgon och famljen kom iväg till jobb och skola.
Jag skulle bara ha lite tvättstuga idag och senare så skulle vi alla träffas i centrum för att fixa lite grejer och handla inför imorgon då vi ska få gäster som kommer för att fira mig och Adam.
Tårta och grejer i all enkelhet men mycket värmet tänkte vi.
Jag tänkte att jag skulle besöka min frisör och få håret fixat lite också.
Jag satte igång hemma med att fixa iordning tvätten.
Tvättstugan är inte förrän 13.00 så jag kan ta det lugnt en stund.
Satte mig i soffan och tittade lite på tv'n och tog en påse sondmat.....
Redan kl 12.30 gick jag ner till tvättstugan för att se om jag kunde komma igång lite tidigare.
En av mina grannar var där när jag kom ner och han var klar med sin tvätt och skulle bara torka det sista.
Så det var ok för mig att sätta på dom första maskinerna.
Jag sorterade och satte på maskinerna, ställde larmet på 13.30 och gick sedan upp och satte mig i soffan för att titta på tv undertiden maskinerna gick.
Klockans larm satte igång 13.30 (som planerat)......
Samtidigt började jag plötsligt skaka och frysa kraftigt.
Det blev bara mer och mer.
"Va f-n", tänkte jag, "va är detta"???
"Äh, jag går ner i tvättstugan det går säkert över" (tänkte jag)....
Kom på idén om att börja fylla badkaret med varmt och härligt vatten att värma mig med när jag kommer upp igen om jag fortfarande är kall och fryser.
Så jag for ner för att ta hand om tvätten.
Väl nere mötte jag min granne som höll på med sin tvätt som var klar.
Jag skakade om mer i kroppen när jag kom ner så han frågade om jag behövde hjälp?
Nej tack, svarade jag och började hänga upp min tvätt.
"Krya på dig", sa grannen när han gick.
Skakningarna blev bara värre och värre, det blev jobbigt att hänga upp tvätten och jag började få riktigt ont över bröstet och det gjorde mer ont när jag andades.
Panikkänsla kom över mig och jag ångrade att jag sa nej till hjälp.
Men nu var det försent, och jag skulle börja ta mig upp till lägenheten igen.
När jag gick i källargången så kände jag att jag börja tappa orienteringen och kände mig hjälplös.
Jag hittade tillslut fram till hissen och jag skakade så mycket med händerna att jag tryckte fel på knapparna till min våning.
Väl uppe så tog det en stund att få upp dörren, för jag skakade så mycket att jag inte fick in nyckeln i låset.
Äntligen inne och jag kände paniken inom mig.
Jag frös och frossade och hade så ont över bröstet.
"Måste ringa efter hjälp!!!"
Tog telefonen och ringde efter frugan (det tog en stund vill innan jag lyckades träffa rätt siffror).
"Snälla kom hem fort!!! Jag mår inte bra!!!" fick jag ur mig och hon svara med att komma så fort hon kunde.
Jag klädde av mig och nu var badkaret fullt med varmt vatten.
Sänkte mig ganska snabbt ner i värmen.
Men det hjälpte inte alls.
Skakningarna och frossningarna bara fortsatte om inte mer nu.........
Efter en liten stund kom frugan inrusande och hon ringde upp sjukvårdsupplysningen som sa att vi skulle ringa på ambulans.
Jag klev upp ur badkaret och skakande/frossande klädde på mig......
Mådde så illa att jag sprang och kräktes på toa.
Ambulansen kom........
In på akuten.......
Slangar, sprutor, Ekg, blod, blodtryck mm mm mm mm........
Tillslut in på Akutavdelningen AVA......
Det var en massa som hände här under resans gång och dom visste fortfarande inte riktigt om det är hjärtat eller lungorna?
Frugan kom och strax efter så skulle jag till röntgen för bilder..... Hon följde med...
Det var jobbigt att höra att barnen blev ledsna när dom fick höra om vad som hänt.
Tänkte mycket på Adam som har sin födelsedag idag.
Det kändes tryggt att ha frugan brevid sig för den här resan var riktigt läskig.
Ett riktigt stort bakslag/nerslag.....
Det är väl andra eller tredje gången nu som jag blev riktigt rädd sedan starten av allt i denna "story"(blogg)...
Frugan åkte hem till barnen, jag somna av utmattning......
Natten var inte problemfri.
Jag somnade i korta omgångar och samtidigt så behövde dom göra nya tester var tredje timme.
Det var nya blodprover, blodtrycksmätning, puls och syre mätning....
Hela natten och hela dagen efter.
Jag vaknade på morgonen (en av gångerna) och kände mig helt livlös, deppad och ledsen.
Vad är detta som händer med mig!?!?!?!?
Läkare kom in på rummet (vi var 4 st i samma rum) och gjorde sin rond.
När dom kom till min säng sa dom bara "ingen medicin patien" och gick vidare med snabba steg?!?!?
Jag ringde efter sjuksköterskan som berättade att jag är en "Infektions patient" och läkarna som var här nyss är "Medicin läkare".......
Men din läkare kommer, infektions avdelningen är underrättad.......
Du är inte bortglömd....
Va fan é detta, tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var väl bara att acceptera och vänta.
Men jag visste fortfarande inte vad det var för fel på mig.
Ringde hem till min oroliga fru som jag visste var själv med att ordna allt inför alla gäster som skulle komma vid två tiden.
Vi hade bestämt att inte ställa in för Adams skull.
Frugan är en kämpe och vi sa att vi hörs senare när jag visste mer.
Jag somnade om en liten stund och blev strax väckt av en läkare som stod vid min säng.
Han berättade att jag hade fått lunginflammmation och skulle senare på eftermiddagen få komma upp på hans avdelning 66, så fort dom hade ordnat med sängplats åt mig.
Lite skönt var det att veta att det "bara" var en lugninflammation, för jag vill inte ha problem med mitt hjärta nu.
Jag är aldeles för ung för det.
Jag ringde hem och berättade om vad som skulle ske och vad det var för fel på mig.
Jag dåsa till lite.....
"Hej pappa"........ Hörde jag......
Min dotter Sofie kom förbi och hälsade på med presenter till mig.
Det knöt sig i magen av att se henne, min fina dotter.
Jag höll hårt i mig för att inte börja gråta.
Min trötthet tog över och tyvärr blev det ett kort möte då jag behövde vila mer.
Somnade om....
Jag mådde så dåligt.....
Orkar inget mer......
När jag sov, halvvaken kom dom och hämtade mig för att köra upp mig till den avdelning 66 jag skulle ligga på.
Förflyttningen genom kulvertar, hissar och över till ny säng i ett nytt rum skedde som liksom i en dis/ halvvaken...
Somnade om.....
"Hej Pappa"........ Hörde jag igen....
Denna gång var det min äldsta son Andreas och hans tjej som kom förbi med blomma för att hälsa på.
Jag blev så glad att jag ville göra allt för att orka mer än bara en liten stund så jag bestämde mig för att stiga upp och vi gick ut till dagrummet för att sitta och umgås.
Men jag mådde så dåligt att jag orkade inte prata så mycket utan lät Andreas "föra talan" (det är han duktig på).
Det är inte för att vara elak för att jag säger så.....
Det har han fått ärva efter mig.
Jag är lika dan, jag älskar att prata när jag är på rätt humör.
Men nu så kände jag mig bara dåsigare och dåsigare, kände att allt omkring bara förvann mer och mer.
Blev tvungen att ge upp och efter att hälsat och tackat så stöp jag isäng en stund igen.
Vaknade av att jag fick meddelande på mobilen.
"Sov alltså inte så hårt".....
Det var en fin bild på Adam som stolt visade upp sin BMX-present som han hade fått.
Frugan skrev att han var snabb ut för att testa den.
Han blev riktigt riktigt glad för den stod högst på hans önskelista.
Jag fick en stor klump i halsen och en tår föll.
Jag vill ju vara hemma inte ligga här.
Efter en liten stund så orkade jag ringa hem och jag fick höra att allt hade gått så bra.
Jag blev glad för deras skull.
"Somnade om".....
Det som sen sker dagarna efter är bara en väntan att få bli frisk.
Frugan och barnen kom förbi på lördagen och hälsade på med presenter till mig.
Så gott det var att få krama om dom man älskar så mycket.
Det blev en kort men mycket värdefull stund för mig.
Sen har jag varit ensam, mycket ensam och jag kände hur jag blev mer och mer deprimerad.
Här på avdelningen så är det många som är riktigt riktigt sjuka och jag ligger i en så kallad "4-sal" (vi är 4 st i samma rum).
Alla med sina olika åkommor...
Jag kände mer och mer att här vill jag inte vara, jag vill hem.
Jag får svårare och svårare för att sova, under söndagsnatten sov jag inget alls nästan.
På måndags morgonen ringde jag till min kurator som finns här på Sös.
Som tur var så kunde hon träffa mig redan innan lunch.
Det blev ett tufft möte med många tårar som föll från mig.
Allt liksom bara flög ur mig och jag desperat ville ju hem!!!!! NU! Inte sen eller något annat...
Det var så jobbigt att prata.
Men hon är bra min kurator.
Vi kom överens om att lyssna till läkaren och sen så skulle hon ordan med något flytande som skulle hjälpa mig till att somna på kvällen.
(Jag har fortfarande så ont i halsen att jag inte en kan svälja små sömntabletter)....
Det blev "stolpiller".......
Läkaren kom och gjorde sin runda......
Han frågade om hur jag mår.....
BRA,,, sa jag. Får jag åka hem nu???!!!
Inte riktigt, sa han.
Läkaren berättade att han ville prova ett annat antibiotika på mig.
För den skulle jag kunna ta själv hemma.
Men dom ville se först att jag inte reagerade på dom biverkningar som antibiotikan ger.
Så nu sitter jag här och hoppas på att jag inte reagerar på biverkningarna, för jag får åka hem imorgon om allt går bra.
Och denna medicin kan jag då ge mig själv.
Snälla snälla.....
Låt mig få må bra nu så jag kan åka hem.
Jag orkar inte går runt och må så här dåligt hela tiden.
Det är mörkt ute nu.....
Klockan är nu 20.56....
Hoppas natten går snabbt och att jag får lite sömn och får åka hem imorgon.
Snälla, snälla, snälla..........
Den sjätte april..... Min födelsedag.....
Först vill jag tacka ALLA ALLA som som grattat mig på min dag.
Jag vill även tacka mina vänner som gick ihop och köpte en sådan fåtölj jag nämnde tidigare om.
Hellt underbart, va glad jag blev.
Och av familjen fick jag kläder som är i lite mindre storlekar då jag gått ner så mycket att mina gamla ser för stora ut på mig.
Det ska bli mer fira av på lördag då jag och min son Adam (som fyller år den 8/4 på fredag) firar våra födelsedagar tillsammans med dom närmaste.
Det är ju kul att fylla år.
Det är synd bara att man ska bli äldre för varje gång. ;-)
Nä... Nu till verkligheten.....
Jag har inte orkat skriva på ett tag.
Tror jag har hamnat i en svacka där allt känns som lite hopplöst.
Dagarna går och går, nya dagar kommer, men.........
Det händer inget.
Jag mår så dåligt att jag inte orkar något alls nästan.
Jag vill ju komma igång, inte känna mig sjuk och svag.
Följde med vänner i lördags för att hälsa på en vän som hade en liten inflyttningsfest efter 8 år (äntligen).
Det var en trevlig kväll, mycket trevlig vill jag påstå.
Men det jag gör hjälper bara för stunden.
Jag blir liksom inte friskare/piggare nån gång??
Jag har mått så dåligt dom sista dagarna att jag bara sovit dygnet runt nästan.
Jag är bara uppe korta stunder.
Och idag på min födelsedag blev jag väckt av min goa familj med sång och presenter, inte ens då kunde jag må bra kände mig febrig och tog Alvedon, men jag ville inte säga något.. Det ska ju vara en glad dag.
Kroppen är liksom ur spel, känns som ett super urladdat batteri som verkligen behöver laddas upp igen.
Men jag hittar inget som kan ladda mig.
Läkarna säger att jag kommer att må så här ett kort tag till.
Det är väl bara att stå ut och vänta på bättre tider.
Jag önska att det bara ville gå lite fortare.
Och idag (på min födelsedag) var jag till Sabbatsbergs Sjukhus för en magnetröntgen.
Jag träffaden en Nevurolog specialist förra veckan på Karolinska i Huddinge för att försöka får svar på varför jag fick sådan besvärlig/kraftig huvudvärk när jag fick mina cellgifter och varför jag fortfarande har den.
Läkaren gjorde en massa tester på mig och konstaterade att jag även har fått en försämrad högersida.....
Alltså allt på min högersida reagerar sämre än den vänstra.
Kan liknas som vid Stroke.
Men detta är inget som jag ska ha?!
Så nu idag så var jag in för att göra en röntgen över hela mitt huvud för att se om hur det ser ut i skallen på mig.
Jag är skitskraj för att dom ska hitta något som inte är bra.
Läkaren pratade om att det kanske kommer att behövas mer ryggmärgsprover och mätningar av trycket i ryggmärgen också.
Jag hoppas jag slipper den delen för det finns inte någon så skrämmande smärta som man nästan får panik av när dom stoppar in en nål i ryggmärgen. Usch......
Hoppas jag slipper.....
Det är sååååå mycket just nu.. Som känns tungt.
Men jag vill inte må så här.
Vill hålla humöret uppe för min familj och alla andra.
Men det är jobbigt att verka glad helatiden.
Jag längtar tills jag kan få börja känna mig friskare, piggare och gladare på riktigt.
