Mitt liv med Cancer.

Fredag den 8/4.

Adam min son fyller år.

Vi väckte honom tidigt med sång och presenter och varmchoklad med vispgrädde på sängkanten.

Allt kändes så bra, Adam glad, en trevlig morgon och famljen kom iväg till jobb och skola.

Jag skulle bara ha lite tvättstuga idag och senare så skulle vi alla träffas i centrum för att fixa lite grejer och handla inför imorgon då vi ska få gäster som kommer för att fira mig och Adam.

Tårta och grejer i all enkelhet men mycket värmet tänkte vi.

Jag tänkte att jag skulle besöka min frisör och få håret fixat lite också.

 

Jag satte igång hemma med att fixa iordning tvätten.

Tvättstugan är inte förrän 13.00 så jag kan ta det lugnt en stund.

Satte mig i soffan och tittade lite på tv'n och tog en påse sondmat.....

 

Redan kl 12.30 gick jag ner till tvättstugan för att se om jag kunde komma igång lite tidigare.

En av mina grannar var där när jag kom ner och han var klar med sin tvätt och skulle bara torka det sista.

Så det var ok för mig att sätta på dom första maskinerna.

Jag sorterade och satte på maskinerna, ställde larmet på 13.30 och gick sedan upp och satte mig i soffan för att titta på tv undertiden maskinerna gick.

 

Klockans larm satte igång 13.30 (som planerat)......

Samtidigt började jag plötsligt skaka och frysa kraftigt.

Det blev bara mer och mer.

"Va f-n", tänkte jag, "va är detta"???

"Äh, jag går ner i tvättstugan det går säkert över" (tänkte jag)....

Kom på idén om att börja fylla badkaret med varmt och härligt vatten att värma mig med när jag kommer upp igen om jag fortfarande är kall och fryser.

Så jag for ner för att ta hand om tvätten.

 

Väl nere mötte jag min granne som höll på med sin tvätt som var klar.

Jag skakade om mer i kroppen när jag kom ner så han frågade om jag behövde hjälp?

Nej tack, svarade jag och började hänga upp min tvätt.

"Krya på dig", sa grannen när han gick.

 

Skakningarna blev bara värre och värre, det blev jobbigt att hänga upp tvätten och jag började få riktigt ont över bröstet och det gjorde mer ont när jag andades.

Panikkänsla kom över mig och jag ångrade att jag sa nej till hjälp.

 

Men nu var det försent, och jag skulle börja ta mig upp till lägenheten igen.

När jag gick i källargången så kände jag att jag börja tappa orienteringen och kände mig hjälplös.

Jag hittade tillslut fram till hissen och jag skakade så mycket med händerna att jag tryckte fel på knapparna till min våning.

 

Väl uppe så tog det en stund att få upp dörren, för jag skakade så mycket att jag inte fick in nyckeln i låset.

Äntligen inne och jag kände paniken inom mig.

Jag frös och frossade och hade så ont över bröstet.

"Måste ringa efter hjälp!!!"

 

Tog telefonen och ringde efter frugan (det tog en stund vill innan jag lyckades träffa rätt siffror).

"Snälla kom hem fort!!! Jag mår inte bra!!!" fick jag ur mig och hon svara med att komma så fort hon kunde.

Jag klädde av mig och nu var badkaret fullt med varmt vatten.

Sänkte mig ganska snabbt ner i värmen.

Men det hjälpte inte alls.

Skakningarna och frossningarna bara fortsatte om inte mer nu.........

 

Efter en liten stund kom frugan inrusande och hon ringde upp sjukvårdsupplysningen som sa att vi skulle ringa på ambulans.

Jag klev upp ur badkaret och skakande/frossande klädde på mig......

 

Mådde så illa att jag sprang och kräktes på toa.

 

Ambulansen kom........

 

In på akuten.......

 

Slangar, sprutor, Ekg, blod, blodtryck mm mm mm mm........

 

Tillslut in på Akutavdelningen AVA......

 

Det var en massa som hände här under resans gång och dom visste fortfarande inte riktigt om det är hjärtat eller lungorna?

 

Frugan kom och strax efter så skulle jag till röntgen för bilder..... Hon följde med...

Det var jobbigt att höra att barnen blev ledsna när dom fick höra om vad som hänt.

Tänkte mycket på Adam som har sin födelsedag idag.

 

Det kändes tryggt att ha frugan brevid sig för den här resan var riktigt läskig.

Ett riktigt stort bakslag/nerslag.....

Det är väl andra eller tredje gången nu som jag blev riktigt rädd sedan starten av allt i denna "story"(blogg)...

Frugan åkte hem till barnen, jag somna av utmattning......

 

Natten var inte problemfri.

Jag somnade i korta omgångar och samtidigt så behövde dom göra nya tester var tredje timme.

Det var nya blodprover, blodtrycksmätning, puls och syre mätning....

Hela natten och hela dagen efter.

 

Jag vaknade på morgonen (en av gångerna) och kände mig helt livlös, deppad och ledsen.

Vad är detta som händer med mig!?!?!?!?

Läkare kom in på rummet (vi var 4 st i samma rum) och gjorde sin rond.

När dom kom till min säng sa dom bara "ingen medicin patien" och gick vidare med snabba steg?!?!?

 

Jag ringde efter sjuksköterskan som berättade att jag är en "Infektions patient" och läkarna som var här nyss är "Medicin läkare".......

Men din läkare kommer, infektions avdelningen är underrättad.......

Du är inte bortglömd....

 

Va fan é detta, tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var väl bara att acceptera och vänta.

Men jag visste fortfarande inte vad det var för fel på mig.

 

Ringde hem till min oroliga fru som jag visste var själv med att ordna allt inför alla gäster som skulle komma vid två tiden.

Vi hade bestämt att inte ställa in för Adams skull.

Frugan är en kämpe och vi sa att vi hörs senare när jag visste mer.

 

Jag somnade om en liten stund och blev strax väckt av en läkare som stod vid min säng.

Han berättade att jag hade fått lunginflammmation och skulle senare på eftermiddagen få komma upp på hans avdelning 66, så fort dom hade ordnat med sängplats åt mig.

Lite skönt var det att veta att det "bara" var en lugninflammation, för jag vill inte ha problem med mitt hjärta nu.

Jag är aldeles för ung för det.

 

Jag ringde hem och berättade om vad som skulle ske och vad det var för fel på mig.

 

Jag dåsa till lite.....

 

"Hej pappa"........ Hörde jag......

Min dotter Sofie kom förbi och hälsade på med presenter till mig.

Det knöt sig i magen av att se henne, min fina dotter.

Jag höll hårt i mig för att inte börja gråta.

Min trötthet tog över och tyvärr blev det ett kort möte då jag behövde vila mer.

Somnade om....

Jag mådde så dåligt.....

Orkar inget mer......

 

När jag sov, halvvaken kom dom och hämtade mig för att köra upp mig till den avdelning 66 jag skulle ligga på.

Förflyttningen genom kulvertar, hissar och över till ny säng i ett nytt rum skedde som liksom i en dis/ halvvaken...

Somnade om.....

 

"Hej Pappa"........ Hörde jag igen....

Denna gång var det min äldsta son Andreas och hans tjej som kom förbi med blomma för att hälsa på.

 

Jag blev så glad att jag ville göra allt för att orka mer än bara en liten stund så jag bestämde mig för att stiga upp och vi gick ut till dagrummet för att sitta och umgås.

Men jag mådde så dåligt att jag orkade inte prata så mycket utan lät Andreas "föra talan" (det är han duktig på).

Det är inte för att vara elak för att jag säger så.....

Det har han fått ärva efter mig.

Jag är lika dan, jag älskar att prata när jag är på rätt humör.

 

Men nu så kände jag mig bara dåsigare och dåsigare, kände att allt omkring bara förvann mer och mer.

Blev tvungen att ge upp och efter att hälsat och tackat så stöp jag isäng en stund igen.