Mitt liv med Cancer.

Dax för den andra och sista cellgiftbehandlingen i 5 dygn.

Lades in på avd 21 igen.

Men jag mådde för dåligt och man behövde ändra på cellgifterna så behandlingen blev uppskjutet med 1 dygn.

Så jag påbörjade behandlingen på Tisdagen.

Dagarna gick och jag mådde superdåligt.

Men jag hade stunder jag orkade lite mer och jag fick besök av familj och vänner.

Frugan var inne en kväll själv utan barnen.

Vi satt i soffan länge länge.

Jag låg i hennes knä medans hon masserade hårbotten på mig.

Såå skööönt.

Barnen var med på besök både förra gången jag låg inne och nu.

Dom var lite oroliga och jag lockade (utan att överdriva) med att skryta om att jag hade fri tillgång till glass, godis och läsk.

Men denna gång dom var med så mådde jag så dåligt och det var väl tungt att se sin "pappa" må så.

Så min Martin blev ledsen och jag fick ligga och krama honom (och Adam) länge innan dom åkte hem.

Det skar så i hjärtat...

Mina barn........

Frugan..... Vilken tuff tid det måste vara....

Hon måste ju orka ta hand om sig själv, barnen, mig och allt annat för att få dagarna att fungera som dom ska.

Ett jättearbete som ingen vill ha.

Jag hoppas en dag kunna få ge något tillbaka som visar min uppskattning och om hur viktigt det har varit.

Typ ett par dagar någonstans på ett hotell och bara "relax".....

Dagarna gick och snart skulle detta vara över........

Men f_n...

Självklart så skulle det bli mer komplikationer.....

Vakna de på lördagsmorgonen kl 05.30 av att jag hade ett jättetryck över hela bröstkorgen och jag mådde inte alls bra.

Tryckte på larmkanppen..

Syster kom in och när jag berättat så startades det en "cirkus"...

Hon kallade på hjälp och in kom vagnar med EKG, blodtryck mm. mm.

Dom kopplade upp mig mot EKG apparaten, tog blod prover, kollade blodtryck och puls helatiden.

Dom sa att det var hjärtat...

Nu blev jag rädd, ordentligt rädd.

Hjärtat!!!???

Den vill jag inte ha problem med.... Nej f_n....

Inte detta också...

Läkarna förklarade sen efter flera timmars provtagningar att det var "ganska" bra igen med mig.

Vad som hände var att hjärtat sa ifrån.....

Hjärtat sa " Sluta nu...."

Kroppen orkade inte ta emot mer cellgifter och hjärtat sa.

Alltingen slutar man ge cellgifter eller så kommer hjärtat att sluta slå.

Så det var inte så svårt att välja.

Cellgiftbehandlingen stoppades och som tur var så var det så lite kvar så det gjorde inget och det skulle inte behövas tas igen senare.

Kroppen var så svag av cellgifterna så jag kände av problemet med hjärtat och blev tvungen att åka in för koll några gånger efter.

En av dagarna jag var hemma så mådde jag så bra att jag ville besöka mitt arbete en stund.

Åkte dit. Allt var bra och det var en riktigt trevlig stund med mina arbetskamrater och härligt att få träffa alla goa elever igen. "Vad jag saknar dom".....

Men på hemvägen..

När jag stod och väntade på bussen på Gullmarsplan.

Då fick jag tillbaka trycket över bröstet och jag hostade upp mat.

Shit tänkte jag.

Men det verkade inte vara så allvarligt så jag åkte hem med bussen.

Hemma kände jag att det inte var riktigt över men jag tyckte det var ok...

Så jag gick ner till tvättstugan för att köra ett par maskiner.

Det skulle jag inte gjort.

När jag kom upp så fick jag återfall över bröstet och både trycket och smärtan blev stor.

Ringde till mottagningen där jag är inskriven på.

Dom tyckte att jag skulle åka på en gång till akuten för att bli undersökt.

Dom frågade om jag kunde ta mig dit själv eller om jag behövde hjälp.

Självklart vill man ju inte vara till besvär så jag ringde Taxi.

Väl där blev jag åter uppkopplad till olika apparater.

Efter en timmas kontroller och provtagningar så visade det att det var inte riktigt så bra så man gav mig två mediciner och sedan så fick jag ligga uppkopplad.

Efter 2 tim så konstaterade man att jag var så bra att jag kunde åka hem igen.

Sköönt.

Nu har jag lyckats vara hemma och få må ganska så bra innan strålbehandlingen.

Men jag har hafft lite ont i bröstet 2 ggr.

Men inte sagt något.

För jag är livrädd för att känna detta.

Väntar bara på att det ska kännas bättre och bättre.

Men en tröst i allt detta är att äntligen så är cellgiftbehandlingen över nu.

Jag är klar med den och kommer förhoppningsvis aldrig mer behöva den igen.

Nu är det bara strålningen kvar.

"Strålande" ;-)