Fredag den 7 Oktober.....
Häromdagen kom det fram en man till mig i Centrum med sorg i sin blick.................
Han satte sig ner mitt emot mig på Caféet jag fikade på.........
- Hej Peter.... Sa han lågdämpat.......
- Hej? Svarade jag osäkert tillbaka.....
- Jag har hört att du mår bättre nu...... Jag har läst din blogg....... Den..... den känns......... Sa han med sorg i ansiktet.
- Okey? Fick jag ur mig lite klumpigt.
- Jag var hos läkaren för ett tag sen och jag har fått en elak jävla cancer............. En jävel som dom inte kan göra något åt!!! Sa han med lite arg röst............. Den är i blodet och heter Lekem..... eh Leukemi är det. Finns i hela jävla blodet och dom säger att det är inget som dom kan få bort........... Jag har fått någon medicin som jag käkar och om det går bra så får jag kanske leva till februari då det blir nya provtagningar och man ska se om det hjälpt något....... Om det inte går bra så läggs jag in och vi få se om hur länge............. Avslutade han med....... Och hans ögon.........
- Skit! Sa jag..... Vilke jävla skit du fått..... Faaan...... Åh va jag hoppas att medicinen är bra..... Och att du kan leva med en längre tid med den..... (fan skit,, tänkte jag).......... Förlåt att jag svor.... Sa jag igen.....
Hela hans ansikte och kroppställning liksom bara skönk ihop i en stor hög på stolen....
Det var så tydligt att se om hur dåligt han mår...
Här sitter jag i centrum en eftermiddag med en som snart kommer att dö,,,,,, mittemot mig.
Det är så jävla läskigt när det är så tydligt så nära..........
I hans ögon fanns ingen livsgnista kvar.
- Hej Pappa. Hörde jag...........
Det var min son som hade kommit till Caféet för att möta mig. Vi skulle gå och handla...........
- Hej. Jag kommer...... Sa jag och tittade på min bordsgranne..........
- Jag måste kila, sa jag till honom.... Men jag hoppas vi snart syns igen och kan prata mer. Ta hand om dig. Vi ses....
- Vi ses. Sa han med en sån där blick som man bara kan se på hos dom som är osäkra på om man verkligen kommer att ses igen............
Det var med tunga steg jag lämnade honom sittande där.... Men vad skulle jag göra? Min son kom ju och avbröt oss. Och visst det känns fint att folk vill komma fram och prata med mig, även om allvarliga och känsliga saker.... Men om vi hade fortsatt prata där så hade nog det blivit riktigt jobbigt i all utstrålning av sorg som spreds från vårt bord.
Så med blandade känslor tyckte jag det var lite skönt att vi blev avbrutna, både för honom och mig.......
Jag hoppas jag snart får träffa honom igen, få höra mer om hur han mår, hur det går????????????
Jag hoppas det blir snart för jag vågar inte vänta för länge...........
För då kanske det är försent.......
